Uttrappans grepp avgörs av några millimeter mönster

En trappa av tårplåt med frost och is i de låga fälten mellan upphöjningarna, en tidig morgon.

Den som tittar noga på ett trappsteg av tårplåt efter ett regn ser att vattnet inte rinner av. Det lägger sig i de låga fälten mellan de avlånga upphöjningarna och blir kvar där, i små grunda skålar. En klar natt med frost räcker för att fälten ska fyllas med is som ligger nästan i höjd med tårarna. På morgonen är det inte längre plåtens mönster som möter skosulan, utan en nästan slät isyta med några små knölar som sticker upp.

Detaljen brukar inte nämnas när en trappa ska väljas till en altan, en källarnedgång eller en entré en halvtrappa upp. Bredd, lutning, räcke och kulör tar upp samtalet. Ändå sker en halkning i en uttrappa oftast på själva stegytan, inte för att trappan var för brant. Greppet avgörs av några millimeter, och de millimetrarna bestäms redan när plåt eller durk beställs.

Reglerna hjälper bara en bit på vägen. Boverkets byggregler ställer krav på att gångytor och trappor ska utformas så att risken för halka och fall begränsas, men de är skrivna som funktionskrav och säger inget om vilket mönster ett steg ska ha [1]. Det lämnas till den som ritar och bygger. Två trappor som båda uppfyller reglerna kan alltså bete sig helt olika en novembermorgon.

Plåt, durk och trä i regn och frost

Tårplåten, som var den yta isen lade sig på i inledningen, är i grunden ett golvmaterial för torra miljöer. Där fungerar mönstret bra, eftersom de upphöjda tårarna ger sulan något att ta spjärn mot och plåten är lätt att sopa ren. Utomhus blir samma mönster en liten vattensamlare. Varje tår är en vall, och mellan vallarna finns ingen väg ut för vattnet förutom att avdunsta eller frysa.

Hur plåten är vänd påverkar också. Tårarna ligger i ett korsande mönster, och hur plåten har skurits och lagts avgör om fälten mellan dem bildar rännor längs gångriktningen eller tvärs över den. Rännor längs gångriktningen leder visserligen bort lite vatten om steget lutar svagt framåt, men de ger också en klack något att glida i. Rännor tvärs över håller kvar vattnet längre men bromsar foten bättre så länge ytan är isfri. Vilket som är att föredra beror på om trappan oftast är blöt eller oftast fryst, och det är inte samma sak på en sydvänd altan som i en skuggig källarnedgång. Här ska sägas att resonemanget bygger på hur trappor brukar bete sig snarare än på mätningar, och skillnaden mellan de två riktningarna kan mycket väl vara mindre i verkligheten än den låter på papperet.

Stansad halkskyddsplåt angriper vattnet från andra hållet. Där är mönstret en rad upphöjda hål med vassa kanter, och vattnet rinner ner genom hålen i stället för att ligga kvar. Kanterna biter i både gummisula och tunn is. Nackdelen är att hålen släpper igenom grus och löv till det som finns under trappan, och att kanterna kan kännas obehagliga för den som går barfota på väg till poolen eller bastun.

Gallerdurk tar samma tanke ett steg längre. Snö och regn faller rakt igenom, och det som ligger kvar ligger på smala stålkanter i stället för på en hel yta. Den tandade varianten, där bärplattorna har små tänder i ovankanten, brukar nämnas först när frågan gäller ren friktion. Men maskvidden är en kompromiss. Tät durk kan packas med blöt snö som sedan fryser till en platta, medan gles durk släpper igenom snön men fångar smala klackar och är svår för en hund att gå på. En del hundar vägrar helt.

Allt detta gäller stålet som det ser ut när det lämnar valsverket. Därefter ska det skyddas mot rost, och då försvinner en del av det man valt. Varmförzinkning ger ett bra korrosionsskydd, men zinken lägger sig i mönstret och kan rinna ihop till droppar och små klumpar längs kanterna innan den stelnar. På tandad durk kan tänderna bli rundare än de var från början. En pulverlack ovanpå lägger till ännu ett lager, och om det är tjockt fyller det i just de skarpa kanterna som skulle ge greppet [2]. Ytbehandlingen behövs ändå, så frågan blir snarare om den som lackar kan hålla nere skikttjockleken där foten ska stå.

Trästeg har sin egen variant av samma problem, och räfflad trall är det tydligaste exemplet eftersom råden går isär. Vissa snickare lägger räfflorna uppåt och tvärs gångriktningen, med argumentet att de ger fäste. Andra vänder den släta sidan upp, eftersom räfflorna samlar vatten, smuts och så småningom en grön beläggning som är halare än slät ved. Skillnaden ligger i läget mer än i hantverket. På en solig och luftig plats håller räfflorna sig rena, under ett tätt lövträd gör de det sällan.

Slitaget börjar vid nosen

Oavsett vilken av ytorna som väljs nöts den inte jämnt. Den som går nedför en trappa sätter ner hälen nära stegets framkant, ofta bara några centimeter från nosen. Där är trycket störst, där rör sig sulan mest och där nöts mönstret ner först. Det är också där de flesta halkolyckor i trappor börjar, eftersom en glidande häl nedåt inte har något steg under sig att fånga upp rörelsen. Uppför går man med framfoten längre in på steget, och då märks slitaget mindre.

Det syns på de flesta äldre ståltrappor. Mitt på stegen, i ett band nära framkanten, har tårarna eller tänderna blivit blanka och låga, medan mönstret längre in och ut mot sidorna är nästan som nytt. En trappa kan alltså vara fullt användbar som konstruktion men ha tappat det mesta av sitt grepp på den yta som betyder mest. Bandet syns tydligast i snett ljus, och ibland inte alls en mulen eftermiddag.

Vad man gör åt saken beror på hur trappan är byggd. Halkskyddstejp med slipkorn är det snabbaste och fungerar ofta bra en tid, men på kall och fuktig plåt släpper kanterna gärna efter en vinter eller två, och en tejp som lossnat i kanten är en snubbelrisk i sig. Färg med inblandad sand eller slipkorn håller bättre på vissa underlag och sämre på andra, och resultatet hänger mycket på förarbetet. Livslängden för båda skiftar med väderstreck, med hur mycket grus som följer med från uppfarten och med hur ofta trappan skottas med spade.

Är stegen fastskruvade i vangstyckena finns ett mer varaktigt alternativ, nämligen att byta själva stegen och låta resten av trappan stå kvar. Ingreppet är ofta mindre än det låter. Svetsade steg är svårare. Då står valet ofta mellan att svetsa på en ny nosprofil med halkskydd längst fram eller att byta till steg av ett annat material, och vilket som är rimligast hänger på vem som går i trappan. En ny framkant tar hand om just det band där slitaget sitter, och för en trappa som bara leder ner till en förrådsdörr kan det räcka gott. Entrétrappan där barn springer och äldre bär matkassar är ett starkare skäl att gå över till tandad durk när arbetet ändå är igång.

Frågan om vem som använder trappan har en tvilling, nämligen var den står. Hos smedjor som bygger uttrappor och räcken, till exempel smidigemodigh.se, kommer samtalet ofta in på takfot, väderstreck och snöskottning innan någon har nämnt en plåttyp. Ligger trappan under ett takfot där smältvatten droppar ner? Vetter den mot norr? Ska den gå att skotta med spade? Ett takdropp rakt över ett steg kan göra mer skada än valet mellan två plåttyper, eftersom det bygger is lager för lager varje dag med växlande temperatur. Ibland är det bästa halkskyddet en flyttad stuprörsutkastare eller ett litet tak över trappan.

Bredd och lutning går att kontrollera på en ritning innan något stål är kapat. Ytan visar sitt verkliga skick först utomhus, och den förändras från vinter till vinter. En frostig morgon med lågt solljus är därför ett bra tillfälle att gå ut och titta. Då syns om isen har fyllt fälten mellan tårarna, och om bandet närmast nosen har blivit blankare sedan förra året.

Noter

[1] Boverket, Boverkets byggregler (BBR), avsnittet om säkerhet vid användning med krav på skydd mot fall och halka. boverket.se

[2] Uppgifter om stegmaterial, mönster och ytbehandling i uttrappor av stål kommer från smidigemodigh.se.